I Marias liv var politik en central del av livet. Åsikter och främst att diskutera politik var roligt och blev, på ett märkligt sätt, ett missbruk. Var än hon gick ville Maria fästa etiketter och hamra adjektiv på alla hon såg och på allt folk sa och gjorde. Kicken kom när fiendes resonemang inte höll och hon själv fick sista ordet. En triumf som egentligen luktade ganska ruttet.

Det blev ett påtagligt utanförskap när övertygelsen betydde så pass mycket, att ingen fick lägga sig i eller ifrågasätta. När idén eller åsikten kritiserades, blev mothugget dubbelt mot den som gick till attack. Och i samma takt som andra fann gemenskap i en gemensam uppfattning om världen, växte Marias inre demon av ensamhet och bitterhet.

November 2009 kom med 17 soltimmar istället för 30 och havsnivån i bitterhetens hav steg. Trots detta stod Maria på toppen av det berg hon blickat upp mot i ett och ett halvt år. Bitterheten hade med tiden gömt sig någonstans inom henne och på en enkelriktad väg hade hon kämpat sig upp till toppen. Högst upp på detta berg låg hennes drömbyrå och de bjöd in till dans. I tre veckor skulle hon få utöva sina färdigheter i kreativt arbete och tango. Så, under ett idéarbete ploppade ”den där” frågan upp. Den där frågan som kommer när man är i ett känslorus (dansar tango) och inte tänker sig för. Maria frågade sin drömbyrå:
”Finns det något parti ni inte skulle göra reklam åt?”
Byrån svarade:
”Nej”

Nu får vi inte glömma bort att Maria, en idealisk med förakt för den oliktänkande och med behov av att sticka ut var säker på svaret när hon ställde frågan. Det är hennes drömbyrå vi talar om, och den byrån säger aldrig nej, bara ja. Så när motsatsen till det hon trodde kom ur hennes frälsares mun upplevde Maria en inre kris och hennes bitterhet talade:
”Att göra reklam för vilket parti som helst innebär att helt släppa övertygelser, ideal och principer. Det innebär också att gå ur sitt skal och låta sitt verk eller sin idé inte spegla vem man är och vad man tycker. Hur är det möjligt?”
Byrån svarade:
”Först när man slutar döma människor och tänka ont eller gott kommer ingenting att kännas omöjligt. Och först då kommer du, Maria, att kunna se på världen med fler ögon än två. Öppenheten kommer öppna fler dörrar för fler knäppa idéer, inte bara idéer i reklamsammanhang utan även för livet.”

Maria gick först till attack, aggressivt försvarandes sin princip om den enda sanningen och den enda vägen dit. Men blev sedan tyst och sittandes med en nagel mellan tänderna och med stirrande blick.
Senare på kvällen kom ett sms: Du är härmed för evigt förbjuden att tänka eller tala politik.

Som när en tavla inte avslöjar sin konstnär, så är även reklamen. För det är verket som ska förmedla något och stå naken framför sin betraktare, inte han eller hon som gör den. Och att ha förmågan att se bortom sin fösta instinkt, nollställa sig och se skönhet i vad man först inte tycker om är inte bara bra för reklamen, utan också för en själv. Att tvinga fram något positivt ur det där gruskornet i skon, om man ska måla en tavla eller göra reklam spelar roll för helheten, och i Marias fall var helheten för denna tid inte en tavla eller reklam utan livet.

Så November 2009 med sina 17 soltimmar blev en ljus månad i Marias liv. Klarare. Varmare. Lättare. För det var där någonstans vägen blev tvåfilig och hon klättrade högre upp än berget var. Kanske inte upp till himmelen, för vägen dit är oerhört lång, men i alla fall högre än vad hon sett möjligt. Vilket från början bara var ett stort högt berg.

Så härmed lovar jag att aldrig mer tänka eller tala politik.
Maria

http://my.lifestory.se/lamabloggen/2008-03-12/ och http://my.lifestory.se/lamabloggen/2008-03-21/

Resan fran Tacna, Peru till Arica, Chile vart en nyttig upplevelse. En av dem jag delade buss med hade visst rakat vara i Peru 14 ar for lange och en annan var misstankt lik en efterlyst peruan vars ansikte prydde afficher over hela tullen. Jag fick dock till slut min stampel och kunde se mig omkring i Arica innan det morknade. Arica ar en smastad pa gransen till Peru i norr och kan met avnjutas med solbrillor och surfingbrada. Jag nojde mig dock med en heldag pa stranden och lite shopping innan jag fortsatte i riktning sydvast mot den chilenska oknen och San Pedro de Atacama.

San Pedro var verkligen oken, bade bildligt och bokstavligt. Lagsasongen gjorde det latt att finna hostel och jag hamnade pa ett lite utanfor byn tillsammans med engelsman och tyskar. De tva natter jag spenderade i San Pedro vart hektiska av bland annat teleskoptittning under en tydlig vintergata och sandbording.

Bilder: http://my.lifestory.se/lamabloggen/2008-03-14/ och http://my.lifestory.se/lamabloggen/2008-03-22/

Tredje dagen, med sand i brallan, akte jag till Bolivia. Tillsammans med de nyfunna germanska vannerna och tva danska pigor vart det en fyra dagars tur i Salar de Uyuni! Vackrare landskap har jag aldrig sett, peruanska bergen inkluderat. Saltoken med horisont, kaktusar stora som ekar, rosa sjoar, tusen flamingos mm. Jag kan inte beskriva det mer utan later bilderna tala for sig sjalva,

http://my.lifestory.se/lamabloggen/2008-03-18/

http://my.lifestory.se/lamabloggen/2008-03-23/

Min forsta magsjuka infann sig under andra natten pa ett hotel i saltoknen dar allt var gjort av salt. Sangen, borden – allt. Den ruttna kyckligen slog ut ca en tredjedel av skaran. Alla overlevde dock och jag har hort att de som fortsatte mot La Paz mar bra igen. Vi andra som ville soderut fick ta jeepen tillbaka till San Pedro och efter 26 timmar med olika bussar sitter jag nu pa ett trevligt hostel i Valparaìso och vantar pa Empen &:co. Jag har atit fyra bakelser sedan San Pedro och har en sot smak i munnen, darav rubriken. Chilenare gor goda bakelser, det erkannde till och med danskorna.

Glad Pask!

Planet till Lima fran Buenos Aires var forsenat med ca tva timmar. Nar jag val landat runt klockan 01 kom jag i samsprak med en av mina medresenarer. Den argentinsk mannen, som jag i dag glomt namnet pa, kunde inte forsta vad en ensam tjej gjorde i Lima sa sent om natten. Han var sa orolig att jag fick skjus med honom och hans fru till hostelet dar jag aterforenades med Anna och Gunni. Inte utan anledning lyssnade jag noga till hans formaningar eftersom jag under resan till El barrio San Miguel insag att Lima inte ar varldens snallaste stad.

Lima, huvudstad i Peru och full av allt. Jag kan sammanfatta mina intryck med smuts, kaos och business. Dagen efter min ankomst var ”kamera” hogst pa agendan sa jag, Anna och Gunni tog en taxi till centrum dar jag kopte en Samsung nv11 till piratpris. Katedralen pa Plaza del Armas var full av spanska kristusstatyer och manikyren i Miraflores kostade nagra kronor.

Hojsjukan drabbade oss redan forsta dagen i Cusco dit vi kom tidigt morgonen den 1 mars. Trots missbruk av cocate och kroppstallning liggande kandes andra dagen svar att ta sig igenom, det rackte med att vanda sig i sangen for att bli anfadd. Nu tror jag mig veta hur personer med kraftig astma kan kanna sig efter nagra trappsteg. Cuzco var dock en spannande stad, naveln i riket Tahuantinsuyo och i dag en kolonial stad byggd ovanpå de väldiga murarna från inkatiden.

Det stora inkaaventyret bade borjade och slutade med solsken och glada miner. Daremellan var dock provningarna harda pa humor, muskelstyrka och lungkapacitet. Regn, kold, morker och kilometer efter kilometer med halvmeterhoga trappsteg var pafrestande, men med hjalp av Anna, Gunni och tva dejliga danskar ar minnerna goda av vandringen. Att passera en inkaruin i mitten av ingenstans eller slappa blicken fran sina leriga skor och titta ut over Anderna ger en bade enegi och lusten att forsatta. Nar en barare, tva huvuden kortare an jag och med 25 kilo pa ryggen och springer forbi kan man bara inte ge upp. Dessa barare som springer mil efter mil pa gamla inkastigar tjanar inte mycket pa sitt slit men mer an pa att vara bonder. Nar jag fragade guiden om vad deras lon for fyra dagars kangkande kunde vara var ovanstaende svaret jag fick. Tidigare nar dessa barare inte hade nagra rutiner eller rattigheter var en vanlig packning runt femtio kilo och dagslonen betydligt mindre. Sandaler aret runt och en inkavandring i veckan – lika bra att sluta klaga.

Men sa plötsligt i gryningenm bakom ett krön bredde den ut sig under oss. Machu Picchu, ruinerna efter den gamla inkastaden låg där drypande av fukt inbäddad i mossa, gräs och molnskyar. Alla trappsteg under fyra dagars vandring var varda modan eftersom den gamla inkastaden tog andan ur oss allihop, aven denna mening bokstavligt.

Internet i Peru ar segt sa jag laddar upp halften av mina bilder nu och halften en annan dag, http://my.lifestory.se/lamabloggen&date=2008-03-11

Dagen efter inkatriumfen tog jag bussen till Puno, en stad vid Titicacasjon och hogre belagen an Cusco. Jag fortsatte alltsa min molnwalk fast langre soderut. Enligt sägnen skapades den forsta inkaindianen, Manco Capac, av solen på en ö i Titicacasjön. Med bat fran Puno har jag besokt de manniskor som, tro det eller ej, bor pa handgjorda vassoar och som i dag livnar sig pa fiske och turism. Att bo pa en vasso ar skattefritt, men det ar ocksa ett liv utan el (om du inte anvander solceller) och torrt golv. En natt spenderade jag hos en varm familj pa Isla Amanati, ocksa en o utan el eller vatten. Barnen ville jag ta med hem och landskapet likasa for upplevelsen av att komma obornas kultur och traditioner sa nara ar den haftiagste hittills. Aven Isla Taquile var vacker och speciellt kvinnornas handarbeten som on ocksa ar kand for.

Om jag later overtrott nu och lite val entusiastisk angaende allt sa kan det bero pa att jag ar tillbaka i Lima efter ett dygn pa buss och myser i varme igen. De peruanska bergen rekommenderar jag dock varmt. Jag rekomenderar ocksa att kla sig varmt. Alpackaullen har varmt mitt huvud, mina hander och fotter i moderatta farger och jag ar evigt tacksam familjen pa on Isla Amantani for de tre extra tackerna. Pa grund av alltituden har luften varit kylig, men solen har varmt som en varsol och gett farg, aven de dagar de regnat och haglat.

Buss som fardmedel ar ett bra satt att se mer av det land man reser genom. Nastan hela vagen upp till Lima, forbi Ariquipa och Nazca har jag haft maffig oken pa hoger sida och Stilla havet pa vanster. Pa resan fran Cusco till Puno kom jag kanske lokalbefolkningen lite val nara da jag i min snalhet kopt en bussbijlett for knappt femtio kronor och fick bade en hona och ett barn i knat. Men det var ratt skoj det ocksa.

Jag kan inte forsta att det redan gatt atta veckor – tiden gar for fort, varlden ar for stor och krafterna otillrackliga. Det ar markligt hur manga olika sidor varlden har och det ar synd att alla inte kommer i dager for alla som vill se. Men detta ar inte min klagan utan mer ett uttryck av sug efter att se mer av Sydamerika.

Mot Chile! Kram

Jag lever men har haft en omtummlande tid i Argentina. Sist jag skrev var jag pa vag till fantastiskt vackra Foz do iguacu, vilket tog mig med storm. En dag och natt pa brasilianska sidan och en dag och en natt pa den argentinska. Forutom vackra vyer over naturens stordad tittade jag lite narmare pa ”La garganta del diablo” (djavulens strupe) och upptakte en krokodil under en av gangbroarna. Tillsammans med en tyska och ca hundra israeler fick jag nagra fina dagar runt vattenfallen och en lugn resa vidare till Buenos Aires.

Buenos Aires ar tango, empanadas, antikviteter, klubb, kullersten, mate, hoga hus och mycket farg. Jag har hittills besokt en japansk tradgard, varit pa en gaucho fiesta, sett Evitas grav, atit massa glass, shoppat, klubbat, sett La Boca, fyllt 24 ar, atit varldens godaste stek och druckit billigt och gott vin. Inte illa. Jag bor hos Empen och Julle som hyr en lagenhet i San Telmo, tangons hogsate, och har aven traffat Hannah. I fredags drog jag, Empen och Julle till Uruguay och tittade lite pa Montevideo och Colonial de Sacramento. Uruguay var ungefar som Buenos Aires fast lite mer light. Rio de la Plata (floden mellan Buenos Aires och sydvastra Uruguay) ar brun/gra pga sigmentforandringar, men hela Uruguay kanns typ smutsig pga av detta. Se bilder.

Min fodelsedag spenderades pa antikvitetsmarknaden i San telmo. Jag kopte lite fodelsedagspresenter till mig sjalv innan jag senare blev senare bjuden pa underbara restaurangen la Cabrera i Palermo. Det var gott och glatt tillsammans med Anna, Gunni, Chriss, Alen, Empen, Julia och Nico.

Dagen efter hade jag bestamt traff med Anna och Gunni i en gatukorsning i stadsdelen La Boca, kand for sina bohemiska konstnarskvarter bla. Korsningen vi pa mafa pekat ut pa kartan var en ruggig bakgata, och sa har efterat kan jag beratta att det var forsta gangen jag kant mig radd under hela resan. En timme for tidig smog jag omkring i smutsiga knarkkvarter och forsokte gomma mig. Smallen kom dock senare nar jag pa tunnelbanan hem fran centrum blev bestulen pa kamera, VISA och pengar Mina bilder som ni nu kan se pa

http://my.lifestory.se/lamabloggen&date=2008-02-28

ar alla tagna av Empen. Foton pa Iguacu och mina tidigare foton ar alltsa borta for alltid, ursh, men jag ska forhoppningsvis kopa en ny kamera nar jag har en dag i Lima i morgon. Alltsa, den som vill kopa en peruansk digitalkamera for hundra spann kan maila mig med en gang for jag saljer den vidare nar jag kommit hem.

Jag onskar jag hunnit se mer av Argentina for Buenos Aires ar ju bara den stora moderna staden i ett land som fortfarande kampar for overlevnad efter ekonomiska krisen 2001 (eller nar det nu var!?). Landsbyggden med dess vingardar och jordbruk ar nog lite mer hardcore an vad jag sett av landet pa denna resa. I dag flyger jag till Lima dar jag moter Gunni och Anna och tillsammans med dem drar jag vidare till Cuzco dar vi ska ga inkaleden och se Machu Pichu.

Tills dess, ha det gott.

Kram Maria

Val tillbaka i Salvador va det dags for karnevalfirande. For dyra slantar (i en brasilianares ogon) kopte vi oss intrade och biljetter (trojor) till en camarote (en inhagnad plats dar man kan se karnvalen skyddad av vakter med en ol och pizza i handen) och till en ”gayblocko”. Varat val av blocko gjordes med tanke pa alla de man som aldrig sett blont har, har mycket festivalstamning i kroppen och inte accepterar ett ”nej”. Men istallet blev vi alla grovt uppvaktade av blockots kvinnor istallet. Jag har aldrig varit pa ett rojigare pary men stammningen va ratt hetsk sa helhetsbilden av festliga karnevalen i Salvador blandas med ackelkanslor. 

 Bussresan till Rio de janeiro gick smartfritt trots sina dryga trettio timmar. I Rio fick vi vidare snabbt billigt boende pa en aldre dams uteplats och vi har behandlas som hennes biologiska dottrar sen dess. I fyra natter har hon bistatt oss med frulle, rena klader, middag, vatten etc. Hon ar underbar var kara Martes!

Forsta dagen i denna miljonstad gjorde vi ett intressant besok i en av Rios manga favelor. Nu minns jag inte namnet pa den favela vi besokte men den ar Rios storsta med over 200.000 invanare som bor i allt fran trakojor till platstunnor. En del har internet, en del har inte ens fyra vaggar. Manga organisationeri Rio jobber hart for att oka levnadstandarden i favelorna, bla genom att bygga lokala sjukhus, skolor och oka anvandningen rent vatten. Markligt nog var favelans invanare relativt hela och rena med tankte pa den misar de lever i. Efter turen i favelan har jag klagat mindre over mina lyxprblem kan jag lova!

Utover favelan har vi sett/besokt/gjort Cristo Redentor, vattenfall, grottor, Lagoa Redrigo, festat hart i Lapa, badat pa Ipanema och vandrat Copacabana. Copacabana va en fordjavlig strand med de ackligaste brasse-banan hittils. Ar du blond, tjej och har shorts eller kjol rekommenderar jag inte copacabana for en stillsam promenad. Kommentarerna och kyssforsoken haglar..

 Glom inte titta pa bilder, http://my.lifestory.se/lamabloggen&date=2008-02-11

I morgon tar jag mig pa egen hand vidare till vattenfallen i Iguazu. Tchau!

Itacaré visualiserat:  http://my.lifestory.se/lamabloggen

Det har varit mycket surfing, acai och hang i gang. Pa ett falafelhak fann vi Tassio som ger lektioner i ”surfing” med flytade (haha) lektionstid och tempramentsfull flickvan. Acai ar en druva som vaxer i amazonas och som tillsammans med is, banan och mjolk ger Itacaréborna lite extra energi. Ganghanget har inneburit allt fran frukost med norrman till capoeira med brassar.

Jag mar bra. Kramar fran ”suecia muy linda” 

 Jag ar dalig pa att skriva och skriver inte mycket i dag heller for internet ar segt och mina bilder jag vill ladda upp ar for stora. MEN! De basta bilderna finns att beskada pa:

 http://my.lifestory.se/lamabloggen

Bilderna fran Morro de sao paulo visar snorkling, dykning, solning och badning. Lasning, nya vanner, branskador mm. Jag missade att fota kajakturen, flera nya vanner och brannan efter brannskadan

 Vi landade i Itacaré, Bahia i gar. Surf och reggae praglar den lilla fiskebyn och surfingbradorna star tatt intill pousadas och barer. I morgon ar det ”hit the waves” tillsammans med instruktor/servitor/allt-i-allo, Tassio.

Nu ska jag dicka kaffe igen och kanske unna mig en chorro! Hors!

Farger, skratt, sting, caipirinha, samba, barn, trummor, hav, sol, sand och strand.

Efter en lang flygning landar man i det har! Kontasterna ar stora mellan rik och fattig, smaker och sprak, anda verkar alla leva utan bekymmer.  En nagot romantisk bild av Salvador kanske, men man romantiserar ratt mycket nar man mar bra. Nar man tackar nej till ett par orhangen, ostspett eller annat livsviktigt skrattar forsaljarna som om de inte ar livsviktigt (for dem). Dock vet man att bekymmer finns, speciellt nar man ser gatubarnen.

Inte mycket tid att skriva nu,  jag Anna och Gunhild ska namligen dricka kaffe. Mer text och bild nasta gang da jag antagligen skriver fran Morro de san Pahlo!

 Puss