Jag har gatt pa moln, bokstavligt! Inkaleden var en upplevelse utan dess like, bade till psyke och fysik. Men jag tar allt fran borjan.

Planet till Lima fran Buenos Aires var forsenat med ca tva timmar. Nar jag val landat runt klockan 01 kom jag i samsprak med en av mina medresenarer. Den argentinsk mannen, som jag i dag glomt namnet pa, kunde inte forsta vad en ensam tjej gjorde i Lima sa sent om natten. Han var sa orolig att jag fick skjus med honom och hans fru till hostelet dar jag aterforenades med Anna och Gunni. Inte utan anledning lyssnade jag noga till hans formaningar eftersom jag under resan till El barrio San Miguel insag att Lima inte ar varldens snallaste stad.

Lima, huvudstad i Peru och full av allt. Jag kan sammanfatta mina intryck med smuts, kaos och business. Dagen efter min ankomst var ”kamera” hogst pa agendan sa jag, Anna och Gunni tog en taxi till centrum dar jag kopte en Samsung nv11 till piratpris. Katedralen pa Plaza del Armas var full av spanska kristusstatyer och manikyren i Miraflores kostade nagra kronor.

Hojsjukan drabbade oss redan forsta dagen i Cusco dit vi kom tidigt morgonen den 1 mars. Trots missbruk av cocate och kroppstallning liggande kandes andra dagen svar att ta sig igenom, det rackte med att vanda sig i sangen for att bli anfadd. Nu tror jag mig veta hur personer med kraftig astma kan kanna sig efter nagra trappsteg. Cuzco var dock en spannande stad, naveln i riket Tahuantinsuyo och i dag en kolonial stad byggd ovanpå de väldiga murarna från inkatiden.

Det stora inkaaventyret bade borjade och slutade med solsken och glada miner. Daremellan var dock provningarna harda pa humor, muskelstyrka och lungkapacitet. Regn, kold, morker och kilometer efter kilometer med halvmeterhoga trappsteg var pafrestande, men med hjalp av Anna, Gunni och tva dejliga danskar ar minnerna goda av vandringen. Att passera en inkaruin i mitten av ingenstans eller slappa blicken fran sina leriga skor och titta ut over Anderna ger en bade enegi och lusten att forsatta. Nar en barare, tva huvuden kortare an jag och med 25 kilo pa ryggen och springer forbi kan man bara inte ge upp. Dessa barare som springer mil efter mil pa gamla inkastigar tjanar inte mycket pa sitt slit men mer an pa att vara bonder. Nar jag fragade guiden om vad deras lon for fyra dagars kangkande kunde vara var ovanstaende svaret jag fick. Tidigare nar dessa barare inte hade nagra rutiner eller rattigheter var en vanlig packning runt femtio kilo och dagslonen betydligt mindre. Sandaler aret runt och en inkavandring i veckan – lika bra att sluta klaga.

Men sa plötsligt i gryningenm bakom ett krön bredde den ut sig under oss. Machu Picchu, ruinerna efter den gamla inkastaden låg där drypande av fukt inbäddad i mossa, gräs och molnskyar. Alla trappsteg under fyra dagars vandring var varda modan eftersom den gamla inkastaden tog andan ur oss allihop, aven denna mening bokstavligt.

Internet i Peru ar segt sa jag laddar upp halften av mina bilder nu och halften en annan dag, http://my.lifestory.se/lamabloggen&date=2008-03-11

Dagen efter inkatriumfen tog jag bussen till Puno, en stad vid Titicacasjon och hogre belagen an Cusco. Jag fortsatte alltsa min molnwalk fast langre soderut. Enligt sägnen skapades den forsta inkaindianen, Manco Capac, av solen på en ö i Titicacasjön. Med bat fran Puno har jag besokt de manniskor som, tro det eller ej, bor pa handgjorda vassoar och som i dag livnar sig pa fiske och turism. Att bo pa en vasso ar skattefritt, men det ar ocksa ett liv utan el (om du inte anvander solceller) och torrt golv. En natt spenderade jag hos en varm familj pa Isla Amanati, ocksa en o utan el eller vatten. Barnen ville jag ta med hem och landskapet likasa for upplevelsen av att komma obornas kultur och traditioner sa nara ar den haftiagste hittills. Aven Isla Taquile var vacker och speciellt kvinnornas handarbeten som on ocksa ar kand for.

Om jag later overtrott nu och lite val entusiastisk angaende allt sa kan det bero pa att jag ar tillbaka i Lima efter ett dygn pa buss och myser i varme igen. De peruanska bergen rekommenderar jag dock varmt. Jag rekomenderar ocksa att kla sig varmt. Alpackaullen har varmt mitt huvud, mina hander och fotter i moderatta farger och jag ar evigt tacksam familjen pa on Isla Amantani for de tre extra tackerna. Pa grund av alltituden har luften varit kylig, men solen har varmt som en varsol och gett farg, aven de dagar de regnat och haglat.

Buss som fardmedel ar ett bra satt att se mer av det land man reser genom. Nastan hela vagen upp till Lima, forbi Ariquipa och Nazca har jag haft maffig oken pa hoger sida och Stilla havet pa vanster. Pa resan fran Cusco till Puno kom jag kanske lokalbefolkningen lite val nara da jag i min snalhet kopt en bussbijlett for knappt femtio kronor och fick bade en hona och ett barn i knat. Men det var ratt skoj det ocksa.

Jag kan inte forsta att det redan gatt atta veckor – tiden gar for fort, varlden ar for stor och krafterna otillrackliga. Det ar markligt hur manga olika sidor varlden har och det ar synd att alla inte kommer i dager for alla som vill se. Men detta ar inte min klagan utan mer ett uttryck av sug efter att se mer av Sydamerika.

Mot Chile! Kram